Snöstorm och solskenskräm

Torsdag den 17e december, snöstorm och dags för arlaslumpning i casa olskroken. Anneli kämpade sig hela vägen från kontoret till systembolaget för att inhandla kvällens dryck som till slut blev den något udda kombon glögg med kakaosmak. Lena trängdes på Ica olskroken och handlade solskenskrämsingredienser. Väl i lägenheten inträffade kvällens trauma. Det fanns inget vatten i kranen! Arlamannen spårade felet till byggubbarna på gatan och efter mycket om och men fanns det rinnande vatten igen.

Efter en hastigt äten förrätt bestående av indisk hämtmat och julmust var det dags att göra solskenskräm.

Recept på solskenskräm

Anneli kokade ihop apelsinjuice och potatismjöl och Lena tinade hallon i micron. Sen var det bara att hälla i hallonen, hälla upp krämen i en skål och sockra lite. Voila: Solskenskräm!

Och vad gillade vi detta då? Lena drömde sig tillbaka till sin mammas rabarberkräm med gräddmjölk. Arlamannen tog en portion till. Anneli tyckte att krämen var lite mer vuxen i smaken eftersom den inte var så söt som köpekrämen man kan köpa på ica. Samtliga tyckte vi ganska bra om krämen och vår lilla trio gav den betygen 5,5, 6 och 6 av 10. Kakaoglöggen visade sig dessutom vara riktigt smaskig, först smakade den glögg och sen smakade den choklad. Smask.

Vi kan rekommendera er att göra solskenskräm any day! Det gick finfint med frusna bär så man behöver inte begränsa sig till sommaren! Detta är dessutom en barnsligt enkel rätt. Kan du hälla juice och hallon i en kastrull är du hemma.

Nu har vi ett litet juluppehåll innan nästa arlaslumpning. Den obligatoriska familjejulen inträffar även i år och de verkar inte vilja äta slumpade arlarecept till julmat. Fredagen den 2:e januari tar vi dock igen detta med råge! Då blir det en fyrarättersmeny med slumpade arlarecept i samma ordning som de slumpas. Härliga tider!

Fram tills dess vill vi bara säga: God jul önskar Lena and Anneli i Lena and Anneli mastering the art of slumpade arlarecept. Och ett riktigt gott nytt år!!

Decemberbär?

På torsdag blir det solskenskräm till middag!! Härliga tider!

Det enda problemet är hur sjuttsingen vi ska få tag i en halv liter färska bär? Någon som har ett privat litet växthus hos sig som producerar färska bär i december? Inte? Då får det kanske trots allt bli en inventering av ICA Olskrokens frysdiskar.. Vintipset till detta? Det lutar mot någon form av dessertvin..

Nobelmiddag!

Dags för nobelmiddag och Anneli och Lena fann varandra på Hemköp, trötta efter dagens vedermödor men förhoppningsfulla inför kvällens meny. Det var dags för nobelmiddag i ersättningslägenheten!

Väl där hade fantastiska mr Arla förberett för middagen med röd duk och levande ljus.

Avokado och wasabi-toast med stenbitsrom

Det ska erkännas att vi hade våra funderingar kring det här receptet. Wasabi och youghurt med stenbitsrom? Det kändes faktiskt helt fel. Men trots detta satte vi energiskt igång med tillagningen. Anneli stekte brödskivor gyllenbruna och Lena blandade ihop youghurt- wasabi-gräslöks och avocadoröran.

Sen var det bara att lägga salladsblad på bröden, slaska på röran, och sist dekorera med stenbitsrom och gräslök. Vår första reflektion var hur fint det såg ut! Inte fy skam för att vara en nobelmiddag! Till våra fantastiska toasts fixade vi en tomatsoppa som tillbehör och korkade upp en flaska mousserande blanc-de-blanc.



Och ibland blir det bara sådär helt perfekt allting. Det mousserande vinet som kylts till den optimala temperaturen och bidrog till ett alldeles lagom litet torsdagsrus. Avocado- och wasabitoasten med stenbitsrom som smakade nästan gudomligt - smaker som faktiskt harmonierade helt underbart och inte alls skar sig med varandra. Allt kändes hur fint som helst. För första gången kände vi att vi lagat ett slumpat arlarecept som tål att upprepas, kanske som en förrätt på nyårsafton? Vi var alla tre helt överens om att det smakade smask.

Så kära Arla, denna gång slog du oss på fingrarna ordentligt. Vi ber sedvanligt om ursäkt, denna gång för våra fördomar om smakkombinationen på denna toast. Det var faktiskt helt fantastiskt.

På måndag avslöjas nästa slumpade arlarecept som kommer att tillagas torsdagen den 17:e december. Håll utkik på bloggen så du inte missar något!

Det mesta går ner med en flaska halvbilligt vin.

Måndagen den 7:e december i ett decemberrått Göteborg. Vi var redo för tillagning av vårt tredje slumpade Arlarecept, Haricots verts i tomatsås. Evenemanget skedde denna gång i Casa Olskroken hos Lena och Arlamannen. Anneli köpte med sig Bistro - en billig kravmärkt flaska rött. Lena kom stolt hem med alla ingredienser till maten förutom harissa. ICA Olskrokens sortiment verkade inte uppmuntra till exotisk matlagning helt enkelt. Anneli hörde dock det ryktas av sin kära kollega Madde, att harissa finns på Ica Bergsjön, så bor du i en mer exotisk stadsdel än Olskroken kommer det bli enkelt för dig med harissan! Men i alla fall, väl hemma fick vi med hjälp av Arlamannens effektiva googlande ändå till en egen harissablandning bestående av spiskummin, chili, vitlök, koriander, svartpeppar, salt och olivolja. Det ni!

Haricots verts i tomatsås

Ärligt talat: vi var mycket tveksamma till det här receptet, framför allt då vi visste att det skulle förtäras kallt. Men vad skulle vi göra? Själva tillagningen gick snabbt och relativt smidigt. Anneli grät över hackad lök och Lena blandade harissa. Tomatsåsen var snabbt fixad och sedan fick en hel hög med haricots verts gotta ned sig bland tomatslasket i ca en kvart. Slutligen var det bara att kyla det hela och hälla på apetina.
Väl middagsdags ska vi erkänna att vi begick den andra av våra synder mot Arla denna kväll. (det första var att vi gjorde vår egen harissa vilket absolut INTE stod i receptet, fast å andra sidan stod det bara harissa, och den kan man väl skaffa fram hur man vill Arla?!). Vi åt rätten ljummen, inte kall. Vi skyller det på att vi var för hungriga för att vänta på kalla bönor.

Vad kan man säga om den här rätten då?
Trots de förhållandevis varma bönorna utropade Arlamannen:
"Vedervärdigt!"
Skall dock tilläggas att han inte alls tycker om haricots verts.
Anneli tyckte att:
"Man måste gilla haricots verts ordentligt för att tycka om den här rätten".
Lena menade att själva konsistensen på bönorna till slut började bli lite tröttsam och nästan obehaglig. Men helt äcklig var det ändå inte. Kanelsmaken var nästan trivsam och den hemlagade harissan..helt okej.

Denna Arlaafton diskuterade vi också om vi faktiskt inte borde betygsätta våra arlarätter? Vi har nog nästan fattat ett beslut om att så ska det bli! Haricots verts i tomatsås låg först runt en 4-5:a på en tiogradig skala. Dock insåg vi att om maten hade varit kall, vilket ju receptet sa oss att den skulle vara, skulle den högst vara värd en 3:a! Så sammanfattningsvis: Lite halvblä för Haricots verts i tomatsås!

Nu sätter vi allt vårt hopp till torsdagens nobelmiddag - receptet avslöjas imorgon - hurra!

Ikväll smäller det..

..då blir det kalla bönor med kanel o tomatsås. Smaskens!?

Sanningen om ärtor

Vi har ju varsitt veto Anneli och jag. Vi måste laga och äta allt som Arla slumpar fram. Men inte kyckling och ärtor. Anneli äter inte kyckling och jag äter inte ärtor.

Sanningen om ärtor enligt mig (Lena) är att de är skrynkliga, illgröna och hala på utsidan och läskiga och obehagligt krämiga på insidan. De smakar dessutom hemskt illa. När jag känner doften av ärtor på någon restaurang eller från någon annans tallrik i lunchrummet på jobbet, får jag en blixtsnabb impuls att kräkas.

När jag tänker tillbaka på när mitt ärtäckel började hamnar jag långt tillbaka i ett kök i Hammarkullen. Vaniljglassen som smälte bort på efterrättstallriken för att jag inte ville tugga i mig de där äckliga gröna sakerna. Min mammas oro för min eventuella vitaminbrist för att jag inte ville äta dem (trots att jag ändå åt broccoli, sallad, brysselkål och alla möjliga andra gröna saker).
Köttbullar var nästan det bästa jag visste när jag var liten. En dag bakade mamma in ärtorna i köttbullarna. Smaken i munnen av när nästan det bästa jag visste blandade sig med det absolut värsta jag visste minns jag fortfarande. Ärtornas hala, skrynkliga konsistens med det äckliga krämiga i mitten. Mamma gjorde aldrig om det där igen men jag var lite skeptisk till köttbullar ett tag därefter. Först en mindre obduktion på tallriken, sedan åt jag.
Idag gör jag mina egna köttbullar. Med parmesan, vitlök och timjan. Garanterat ärtfria.

Så där var den. Sanningen om ärtor enligt Lena i Lena and Anneli. Håll till godo.

Informationssamhället

Här sitter jag på jobbet och har lite ångest. Då inser jag att jag i alla fall har makt över något. Jag har makt över den information jag kan sprida till er därute. Jag har även hört ett rykte på stan som säger att många läsare vill se receptet som skall lagas, innan det lagas. Dessa två händelser har resulterat i att jag nu informerar er om receptet, och om den tidpunkt då det skall tillagas.

Haricots verts i tomatsås

Tillagning kommer ske måndagen den 7 dec vid ca 18-tiden. Så nu har vi alla något att se fram emot.

Bönblues

Jag är ledsen Arla men bönor, kanelstång och tomatsås? Jag skäms för att erkänna det men jag tvivlar på vad Arla egentligen vill säga oss den här gången? Ska vi straffas för allt ont vi gjort genom att äta äcklig mat? Dessutom ska den vara kall! Arlamannen har redan hotat med att inte äta av denna kalla bönröra men Anneli och jag vi måste ju. We shall overcome. Med en köttabit till ska det nog gå ned. Och något trevligt vin..hmm..vad kan passa? Får gå till systemet och höra mig för vilket vin som passar bäst till kalla bönröror med kanel i? De måste väl finnas en druva som passar särskilt till detta? Eller så får det bli turkisk peppar till maten. I min ungdom brukade jag och min vän Katta äta hutlösa mängder med turkisk peppar för att inte känna smaken av något vi inte gillade..och då ofta ett billigt vitt australiensiskt vin i 40-kronors klassen. Kanske funkar för att dölja bönsmak också?

Tryffeldags

23:e november var det dags för tillagningen av slumpade arlareceptet nr 2: dajmtryffel. Denna gång hos Anneli och mr Arla som för tillfället bor i en ersättningslägenhet i Guldheden. I deras riktiga lägenhet pågår någon form av akut inplanerad asbestsanering. I ersättningslägenheten fanns dock det mest centrala som vi behövde denna kväll: kokplattor och ett kylskåp. Halleluja.

Recept på Dajmtryffel
Vi började med att koka upp de två fetaste saker som finns i världen: grädde och smör. Sen tillkom massa mörk choklad, kesella och konjak. Medan röran gottade till sig i kylen en stund avnjöt vi kvällens förrätt: thai take away och cava cordoniu. Det är grejer det. Vi hällde i krossad dajm i tryffeln, hällde ut röran på en plåt och in i kylen en timme.

Sedan uppstod kvällens utmaning. Tryffeln skulle helst rullas och om inte annat delas, och sen pudras med kakao. Men konsistensen var allt annat än rullvänlig och vi insåg snart att kladd inte skulle vara ett tillräckligt starkt ord för att beskriva hur ett eventuellt rullande skulle gå till. Också delandet kändes kladdigt och svårt men beslutsamt tog jag ändå tag i kniven medan Anneli pudrade kakao över tryffelhögen som mest liknade en rejäl..ja vad ska vi kalla det..elefantbajs.

Det bästa sätt att förtära denna tryffelmiddag verkade vara med sked. Så: alla ni som planerar att göra denna tryffel; ställ bara fram plåten, stick ned skedar, och ät. Det gjorde vi. Tills ett lätt illamående uppstod.
Hur det smakade? Spritigt och krispigt, tyckte jag och Anneli. Chokladigt tyckte samtliga. "Smakerna gifter sig inte i munnen utan det är mer som en vårdnadstvist" tyckte mr Arla. Kanske var det kesellans syrlighet och den söta krispiga dajmen som gjorde att det blev en något udda kombination. Men hur det än var så åt vi.

Vad ville då Arla lära oss denna gång? Att livet är kladdigt och därför måste också tryffeln vara det? Eller helt enkelt att choklad, dajm och sprit höjer seretoninhalten eftersom vi t om skrattade åt Ullared på teve under ätandet? Det är frågan- bara Arla vet. Och bara Arla vet om det blir bilbanetårta, milkshake, oxfilé eller något helt annat till middag nästa gång. På fredag kl. 21 avslöjas det, så stay tuned för nästa slumpade arlarecept..

Längtan

Idag är det fredag. Och det hade ju varit jättebra. Om det inte vore för att det är en hel helg och en måndag dag kvar tills det är dags att laga Dajmtryffel...

Det blir dajmtryffel till middag

Det härliga är att man inte får bestämma själv. Säger Arla att det blir dajmtryffel till middag så blir det det. Då undantas man från alla idéer om att inte äta godis på vardagar och inte laga julgodis innan december (om nu dajmtryffel kan räknas som julgodis). Det kvarstår dock en hel del frågetecken. Kommer våra tryfflar att bli sådär runda och fina som i bilden på receptet på Arlas hemsida? Och varför kallas de egentligen tryfflar? Är inte tryffel en sorts lyxig svamp?

Första försöket att laga ett slumpat Arlarecept!

Mycket har hänt sedan den här första magiska blogginitiativveckan i slutet av oktober. Vi insåg ju att vi måste göra upp en del regler kring hur bloggen skall fungera. Vi bestämde oss snabbt för att vi skulle se mycket ortodoxt på Arlaslumpandet, har man valt att följa en väg så ska man hålla sig till den, åtminstone det första året. Så, första året är ett ortodoxt Arlaslumpår. Efter det kanske det kan bli mer freestyle. Men en sak i taget. Vi kom överens om att vi fick lägga in varsitt veto, undantag till regeln att vi ska följa slumpandet strikt. Lena hatar ärtor, och jag äter inte kyckling. Orsaken till detta hat, är två spännande historier i sig, men dem får vi ta en annan gång. Så, alla recept skall följas punktligt, men dyker det upp recept med innehåll av kyckling eller ärtor, får vi slumpa vidare till nästa!

12 november 2009 blev start för själva bloggen. Vi möttes hemma i Lena och Arlamannens mysiga 2:a i Olskroken. Vi var mycket spända på vad som kunde hända, nu när vi skulle starta våra nya liv! Broccolipasta med Apetina var kvällens uppdrag. Lena hade redan inhandlat maten eftersom hon är morgonpiggare än jag och därför kan åka till och från kontorsjobbet tidigare. Jag bidrog genom att köpa med en flaska vin som jag trodde skulle passa kvällens rätt, Periquita (nr 2574) bestämde jag mig för efter noggrant övervägande. Allt var klart. Vi var redo, nu kunde vi börja.

BROCCOLIPASTA MED APETINA

Lena ger mig ett förkläde och plockar fram knivar och kastruller. Vi tvekar en stund kring vem som skall tillaga vad i receptet; vem har styrka nog att hacka löken som ger tårar? Jag tar tag i löken och börjar hacka. Lena hackar oliverna. Ingen av oss gillar svarta oliver, men som Lena säger:
"Säger Arla att vi ska ha fem oliver i maten så ska vi ha det. Det är bara att ta det med jämnmod."
"Utan kämparanda hade det inte blivit någon blogg!" Tycker Anneli.
"Det viktiga är inte att det smakar gott, utan att vi följer Arlareceptet!" Utropar båda.
Det finns många svåra moment i receptet; hur ska egentligen broccolin kännas när den är färdigkokt? Trots en hel del ångest, är vi ändå glada att vi inte fick Gryta vin chaud som första slumpade Arlarecept. Den har en massa ingredienser och skall koka en timme...
Vi ser ner på kastrullen och inser att första receptet är klart! 4161 to go (?)

Vi slår oss ner och börjar äta. Arlamannen:
"Var e köttet?"
Lena:
"Det här går ju absolut att äta" och sedan utbrister hon tacksamt:
"Arla ville lära mig att oliver inte är farliga, känner inte direkt smaken av dem!" Arlamannen med glädje i rösten:
"Jag kan tänka mig en portion till!" samt:
"Man äter och äter men blir aldrig mätt!"

Som ni ser var det första försöket att laga ett slumpat Arlarecept fantastiskt lyckat. Och med det kan vi konstatera att det aldrig är fel att lyssna till sin magkänsla. Vad hade hänt med oss om vi inte lyssnat när Arla kallade?

Premiär

Den 27 oktober 2009 hände det. Lena och Anneli gömde sig från hösttristessen i en av bioplatsets varma fåtöljer. Julie and Julia. Mat och bloggar. Intelligenta, karismatiska kvinnor. Vi kände igen oss. Det tog dock ett par dagar innan poletten trillade ned. Lördagen den 31 oktober var vi båda bjudna till Pernilla Månssons fest. Vi drack. Vi fann svaret. Det kom till oss som en blixt från klar himmel. Vi hade också haft kriser, precis som Julie. Vi behövde också en mening med livet. Vi skulle starta en blogg. En matblogg. Men inte vilken matblogg som helst. Matbloggen för alla oss som älskar slumpade Arlarecept. Lena and Anneli Mastering the Art of slumpade Arlarecept, skulle den heta. Vi hade valt fel karriärer hittills. Livet fram tills nu verkade blekt och utan mening. Men vi fannn svaret. Vi gick direkt till Arlas hemsida och slumpade fram vår bloggs första Arlarecept. Broccolipasta med Apetina...