Höstmiddag

Ibland hoppas jag nästan att vi ska slumpa fram julskinka i juli. Eller sommartårta till jul. Men andra gånger är det lite småputtrigt när livet känns mer förutsägbart också. Som när vi förra veckan slumpade fram matig höstsallad. Efterrätt ville vi ha också, vi slumpade fram en sådan med snabbhetssymbol: halloncheesecake i glas. Men åter till huvudrätten; linserna hade jag lagt i blöt i ett glas vatten på morgonen eftersom de kan ha en förmåga att bli smuliga annars (och det stod bara linser i receptet, jag såg därför inget hinder i blötläggningen). Rödbetorna fick vi gissa oss till koktid på, Lena hade kokat sådana här goda små grejer vid andra tillfällen - hon höll därför med van och vis hand i rödbetskokandet (de behövde koka nästan en timme ska jag tillägga). När maten var upplagd, slogs vi av hur snygg den var. Ja det var så snygga färger alltså. Men mat skall ju ätas inte bara med ögat utan även med munnen. Lena konstaterade att: "Det här känns faktiskt som en sallad man kan äta på hösten, ingredienserna är höstiga". Arlamannen: "Jag hade föredragit getost till"." Anneli: "Mmmmmmm, smakombinationerna är mycket goda, jag gillar sådan här mat!" Arlamannen: "Jo men jag har svårt för linser, jag har svårt för det där mjöliga, när jag tar en tugga med bara linser så är det inte gott, så jag kommer framöver ta tuggor med allt ihop istället." Lenas vininköp tyckte vi alla passade ovanligt bra till maten, det var en sådan där sort som var röd och ekologiskt odlad, orange skruvkork hade den. Lena hade varit på miljöutbildning på jobbet under dagen, vilket under kvällen bland annat yttrade sig i ekologiskt vin och samtal kring varför toavattnet måste vara lika rent som dricksvatten? Detta samtalsämne gick på något mystiskt sätt senare över till värktabletter, tv-serien Nurse Jackie som Anneli följer, och en undran om det är vanligt att sjuksköterskor blir beroende av smärtstillande tabletter? Men betygen!
Anneli:
Arlamannen: "Jag gillar konceptet, men linserna pajar det för mig.":

Lena:

Mr.Arla: Det är väldigt gott, men det känns verkligen inte arligt:

Det är härligt hur mat, (och då speciellt oväntad slumpad arlamat?) kan ta fram oväntade samtalsämnen hos oss alla? Svordomar till exempel. Hur mycket eller lite svär Arlamannen? Ja det råder det delade meningar om i det Nilzon/Arlamanska hushållet. Mr. Arla berättade att han måste balansera könsorden; när Mr.Arla blir arg händer det att han skriker könsord, och när han gjort det behöver han väga upp det han skrikit genom att skrika det andra könets könsord. (Jag kan inte vara mer explicit här, jag tror att en massa barn läser den här bloggen?). Och apropå arg: hur agerar vi när vi är arga? Vad säger vi (eller skriker?), och hur ser vi ut? Det är sådant som ofta människor runt omkring en känner till bättre än man själv gör. Till exempel visste inte tidigare jag det som Mr. Arla fått erfara några gånger; Jag får tydligen i mina arga stunder en speciell kroppshållning, stirrande blick och arga raka armar. Ja visst är det charmigt. Alla dessa svordomar och ilskan gjorde oss sugna på efterrätt. Den var så enkel att tillaga så vi knappt trodde det var sant. Arlamannen: "Det här med att köra något bärigt, något lite gräddigt såsigt och lite krisp på toppen, är inte helt ovanligt i arlas receptbank." Mr. Arla kom in på att han arbetat på Göteborgs kex och att han där en gång (eller var det två?) råkade blanda i plast i degen. Mr. Arla har valt en helt annan karriärväg efter detta. Men en positiv grej med kexfabriksjobbet, var truckkörandet. Arlamannen gav då direkt Mr. Arla ett erbjudande, han hade kontakter som innebar att de båda kunde låna en truck och köra lite någon dag! Om detta var fyllesnack eller inte vet jag inte ännu. Kanske hör vi Mr. Arla och Arlamannen närma sig nästa Arlakväll i varsin truck? Men vi pratade inte bara, vi åt också:
Lena: "För att det var så lätt att tillaga, hade det inte varit det hade det fått sex arlakossor!"

Mr. Arla:

Arlamannen:

Anneli:

Måltiden var över och det var dags för Lena och Anneli att slumpa fram nästa veckas recept. Som bekant kör vi varannan vecka i Guldheden, varannan vecka i Olskroken. För första gången i Arlabloggens historia hände det nu något som förändrade allt detta. Receptet vi slumpade fram skulle grillas. Det är höst och att grilla ute är inte aktuellt om det finns något annat alternativ. Lena och Arlamannen har en gasugn utan grillfunktion, men de äger också en grillpanna. Anneli och Mr. Arla har en ugn med grillfunktion. Vi beslöt oss för att det mest lämpliga var att använda ugnen med grillfunktion. Guldheden två veckor i rad alltså, och efter det Olskroken två veckor i rad. Det är tur att vi människor har förmågan att anpassa oss efter de mest oväntade förhållanden?