Bönblues

Jag är ledsen Arla men bönor, kanelstång och tomatsås? Jag skäms för att erkänna det men jag tvivlar på vad Arla egentligen vill säga oss den här gången? Ska vi straffas för allt ont vi gjort genom att äta äcklig mat? Dessutom ska den vara kall! Arlamannen har redan hotat med att inte äta av denna kalla bönröra men Anneli och jag vi måste ju. We shall overcome. Med en köttabit till ska det nog gå ned. Och något trevligt vin..hmm..vad kan passa? Får gå till systemet och höra mig för vilket vin som passar bäst till kalla bönröror med kanel i? De måste väl finnas en druva som passar särskilt till detta? Eller så får det bli turkisk peppar till maten. I min ungdom brukade jag och min vän Katta äta hutlösa mängder med turkisk peppar för att inte känna smaken av något vi inte gillade..och då ofta ett billigt vitt australiensiskt vin i 40-kronors klassen. Kanske funkar för att dölja bönsmak också?

Tryffeldags

23:e november var det dags för tillagningen av slumpade arlareceptet nr 2: dajmtryffel. Denna gång hos Anneli och mr Arla som för tillfället bor i en ersättningslägenhet i Guldheden. I deras riktiga lägenhet pågår någon form av akut inplanerad asbestsanering. I ersättningslägenheten fanns dock det mest centrala som vi behövde denna kväll: kokplattor och ett kylskåp. Halleluja.

Recept på Dajmtryffel
Vi började med att koka upp de två fetaste saker som finns i världen: grädde och smör. Sen tillkom massa mörk choklad, kesella och konjak. Medan röran gottade till sig i kylen en stund avnjöt vi kvällens förrätt: thai take away och cava cordoniu. Det är grejer det. Vi hällde i krossad dajm i tryffeln, hällde ut röran på en plåt och in i kylen en timme.

Sedan uppstod kvällens utmaning. Tryffeln skulle helst rullas och om inte annat delas, och sen pudras med kakao. Men konsistensen var allt annat än rullvänlig och vi insåg snart att kladd inte skulle vara ett tillräckligt starkt ord för att beskriva hur ett eventuellt rullande skulle gå till. Också delandet kändes kladdigt och svårt men beslutsamt tog jag ändå tag i kniven medan Anneli pudrade kakao över tryffelhögen som mest liknade en rejäl..ja vad ska vi kalla det..elefantbajs.

Det bästa sätt att förtära denna tryffelmiddag verkade vara med sked. Så: alla ni som planerar att göra denna tryffel; ställ bara fram plåten, stick ned skedar, och ät. Det gjorde vi. Tills ett lätt illamående uppstod.
Hur det smakade? Spritigt och krispigt, tyckte jag och Anneli. Chokladigt tyckte samtliga. "Smakerna gifter sig inte i munnen utan det är mer som en vårdnadstvist" tyckte mr Arla. Kanske var det kesellans syrlighet och den söta krispiga dajmen som gjorde att det blev en något udda kombination. Men hur det än var så åt vi.

Vad ville då Arla lära oss denna gång? Att livet är kladdigt och därför måste också tryffeln vara det? Eller helt enkelt att choklad, dajm och sprit höjer seretoninhalten eftersom vi t om skrattade åt Ullared på teve under ätandet? Det är frågan- bara Arla vet. Och bara Arla vet om det blir bilbanetårta, milkshake, oxfilé eller något helt annat till middag nästa gång. På fredag kl. 21 avslöjas det, så stay tuned för nästa slumpade arlarecept..

Längtan

Idag är det fredag. Och det hade ju varit jättebra. Om det inte vore för att det är en hel helg och en måndag dag kvar tills det är dags att laga Dajmtryffel...

Det blir dajmtryffel till middag

Det härliga är att man inte får bestämma själv. Säger Arla att det blir dajmtryffel till middag så blir det det. Då undantas man från alla idéer om att inte äta godis på vardagar och inte laga julgodis innan december (om nu dajmtryffel kan räknas som julgodis). Det kvarstår dock en hel del frågetecken. Kommer våra tryfflar att bli sådär runda och fina som i bilden på receptet på Arlas hemsida? Och varför kallas de egentligen tryfflar? Är inte tryffel en sorts lyxig svamp?

Första försöket att laga ett slumpat Arlarecept!

Mycket har hänt sedan den här första magiska blogginitiativveckan i slutet av oktober. Vi insåg ju att vi måste göra upp en del regler kring hur bloggen skall fungera. Vi bestämde oss snabbt för att vi skulle se mycket ortodoxt på Arlaslumpandet, har man valt att följa en väg så ska man hålla sig till den, åtminstone det första året. Så, första året är ett ortodoxt Arlaslumpår. Efter det kanske det kan bli mer freestyle. Men en sak i taget. Vi kom överens om att vi fick lägga in varsitt veto, undantag till regeln att vi ska följa slumpandet strikt. Lena hatar ärtor, och jag äter inte kyckling. Orsaken till detta hat, är två spännande historier i sig, men dem får vi ta en annan gång. Så, alla recept skall följas punktligt, men dyker det upp recept med innehåll av kyckling eller ärtor, får vi slumpa vidare till nästa!

12 november 2009 blev start för själva bloggen. Vi möttes hemma i Lena och Arlamannens mysiga 2:a i Olskroken. Vi var mycket spända på vad som kunde hända, nu när vi skulle starta våra nya liv! Broccolipasta med Apetina var kvällens uppdrag. Lena hade redan inhandlat maten eftersom hon är morgonpiggare än jag och därför kan åka till och från kontorsjobbet tidigare. Jag bidrog genom att köpa med en flaska vin som jag trodde skulle passa kvällens rätt, Periquita (nr 2574) bestämde jag mig för efter noggrant övervägande. Allt var klart. Vi var redo, nu kunde vi börja.

BROCCOLIPASTA MED APETINA

Lena ger mig ett förkläde och plockar fram knivar och kastruller. Vi tvekar en stund kring vem som skall tillaga vad i receptet; vem har styrka nog att hacka löken som ger tårar? Jag tar tag i löken och börjar hacka. Lena hackar oliverna. Ingen av oss gillar svarta oliver, men som Lena säger:
"Säger Arla att vi ska ha fem oliver i maten så ska vi ha det. Det är bara att ta det med jämnmod."
"Utan kämparanda hade det inte blivit någon blogg!" Tycker Anneli.
"Det viktiga är inte att det smakar gott, utan att vi följer Arlareceptet!" Utropar båda.
Det finns många svåra moment i receptet; hur ska egentligen broccolin kännas när den är färdigkokt? Trots en hel del ångest, är vi ändå glada att vi inte fick Gryta vin chaud som första slumpade Arlarecept. Den har en massa ingredienser och skall koka en timme...
Vi ser ner på kastrullen och inser att första receptet är klart! 4161 to go (?)

Vi slår oss ner och börjar äta. Arlamannen:
"Var e köttet?"
Lena:
"Det här går ju absolut att äta" och sedan utbrister hon tacksamt:
"Arla ville lära mig att oliver inte är farliga, känner inte direkt smaken av dem!" Arlamannen med glädje i rösten:
"Jag kan tänka mig en portion till!" samt:
"Man äter och äter men blir aldrig mätt!"

Som ni ser var det första försöket att laga ett slumpat Arlarecept fantastiskt lyckat. Och med det kan vi konstatera att det aldrig är fel att lyssna till sin magkänsla. Vad hade hänt med oss om vi inte lyssnat när Arla kallade?

Premiär

Den 27 oktober 2009 hände det. Lena och Anneli gömde sig från hösttristessen i en av bioplatsets varma fåtöljer. Julie and Julia. Mat och bloggar. Intelligenta, karismatiska kvinnor. Vi kände igen oss. Det tog dock ett par dagar innan poletten trillade ned. Lördagen den 31 oktober var vi båda bjudna till Pernilla Månssons fest. Vi drack. Vi fann svaret. Det kom till oss som en blixt från klar himmel. Vi hade också haft kriser, precis som Julie. Vi behövde också en mening med livet. Vi skulle starta en blogg. En matblogg. Men inte vilken matblogg som helst. Matbloggen för alla oss som älskar slumpade Arlarecept. Lena and Anneli Mastering the Art of slumpade Arlarecept, skulle den heta. Vi hade valt fel karriärer hittills. Livet fram tills nu verkade blekt och utan mening. Men vi fannn svaret. Vi gick direkt till Arlas hemsida och slumpade fram vår bloggs första Arlarecept. Broccolipasta med Apetina...