Nektarinsalsa. Då behöver man nektariner. Nektariner hittar man inte var som helst i november. Veckans stora uppdrag blev alltså att leta nektariner. Jag letade på Hemköp i Nordstan. Jag letade på Ica Bergsjön. Jag letade på frukthandeln i Bergsjön. Inga nektariner. Nu började jag bli smått desperat, och bad därför Lena leta på sitt håll. Hon skulle leta i frukthallen i Olskroken. Jag fortsatte att leta på onsdagkvällen, i självaste Saluhallen. Inga nektariner. Rädslan steg. Skulle vi misslyckas denna gång?
Kort efter det att jag undersökt Saluhallens nektarinbrist, fick jag ett samtal från Lena. Frukthallen i Olskroken hade nektariner! I vår kamp för arlabloggen, hade vi lyckats ännu en gång. Arla är en stor del av våra liv.
En efterrätt skulle det bli också, nämligen: zabaione freddo.
Den här torsdagen var vi nästan lite extra trötta kändes det som. Jag och Lena fastnade dessutom bakom en velig fiskköpare i en trasig kassa på Feskarbröderna när vi skulle köpa lax (vilket vi hade valt som tillbehör till nektarinsalsan, tillsammans med potatis och broccoli). Väl hemma ville vi bara få klart maten. Hungriga var vi också. Jag skalade potatis och Lena lagade till nektarinsalsan. Zabaionekrämen (säger man så?) skulle kallna, så den gjorde Lena också.
Jag tror inte att det var svårt, för hon klagade inte alls. Att skala potatis var inte heller svårt, bara lika tråkigt som vanligt. Att koka potatisen var dock ganska svårt, för jag lyckades koka den lite smulig. Men huvudrätten var ändå god kunde vi konstatera.
Mr. Arla: "Överraskande gott!"
Arlamannen: "Löken gör det hela lite fräscht sådär!"
Anneli: Det är så gott ihop!
Lena:
Det blev som vanligt trots tröttheten en del tjöt under och emellan måltiderna. Ikväll handlade det bland annat om Arlamannens önskan att importera vin, bortskämda människor, stolrace genom korridorer samt min bihåleinflammationshistoria, då jag fick ett rör inskjutet i näsan med hjälp av något som läkaren kallade pistolen. Men man kan inte prata för evigt, man måste laga arlamat också.
Zabaione freddo krävde att vi skulle skära frukt eller bär. Kiwi, clementin och vindruvor fick det bli. Efter fruktskärningen, hällde vi i den i skålar o på med zabaionen!
Lena: "Det smakar för mycket sherry".
Arlamannen: "Jag gillar det här, frukten är lite för syrlig, men i övrigt känner jag igen den här smaken, jag kan inte placera den!"
Mr.Arla:
Anneli:
Nektarinerna tog alltså över mer än torsdagkvällen för mig och Lena. Men inte nog med det, under veckan har jag drömt två arladrömmar. Den första var såhär: Jag och Mr. Arla var ute och åkte bil tidigt en lördagsmorgon. När vi åkte kring Svingeln (i närheten av där Lena och Arlamannen bor) slog det mig plötsligt att vi skulle ha Arlatrerätterskväll samma kväll, men jag och Lena hade inte bestämt någon tid för evenemanget. Jag ringde hem till Lena och Arlamannen, och Arlamannen svarade. Samtidigt som han gjorde det, kom jag dock på att jag helt misstagit mig, vi skulle alls inte ha en trerättersArlakväll samma kväll. Jag försökte febrilt komma på vad jag skulle säga, då det är sällsynt att jag ringer Lena. Man kan tycka att det här väl inte kan vara så farligt, jag och Lena har ju känt varandra länge, men i drömmen kändes det pinsamt, som om jag gjorde något som var socialt oaccepterat. Men jag vaknade ur detta oerhörda dilemma, och kunde leva på mitt liv som vanligt.
Dröm nr 2 var skum. Vi hade just slumpat fram nästa veckas Arlarecept. Jag minns inte vad det var, men jag minns en viktig ingrediens som skulle vara med; aska från cigarettfimpar. Jag var mest förvånad över att Arla uppmuntrade till att man skulle köpa cigaretter. Nu var detta som sagt bara en dröm i mitt sjuka huvud, arla är säkert i verkligheten jätteanti rökning kan jag tänka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar