Vi har ju varsitt veto Anneli och jag. Vi måste laga och äta allt som Arla slumpar fram. Men inte kyckling och ärtor. Anneli äter inte kyckling och jag äter inte ärtor.
Sanningen om ärtor enligt mig (Lena) är att de är skrynkliga, illgröna och hala på utsidan och läskiga och obehagligt krämiga på insidan. De smakar dessutom hemskt illa. När jag känner doften av ärtor på någon restaurang eller från någon annans tallrik i lunchrummet på jobbet, får jag en blixtsnabb impuls att kräkas.
När jag tänker tillbaka på när mitt ärtäckel började hamnar jag långt tillbaka i ett kök i Hammarkullen. Vaniljglassen som smälte bort på efterrättstallriken för att jag inte ville tugga i mig de där äckliga gröna sakerna. Min mammas oro för min eventuella vitaminbrist för att jag inte ville äta dem (trots att jag ändå åt broccoli, sallad, brysselkål och alla möjliga andra gröna saker).
Köttbullar var nästan det bästa jag visste när jag var liten. En dag bakade mamma in ärtorna i köttbullarna. Smaken i munnen av när nästan det bästa jag visste blandade sig med det absolut värsta jag visste minns jag fortfarande. Ärtornas hala, skrynkliga konsistens med det äckliga krämiga i mitten. Mamma gjorde aldrig om det där igen men jag var lite skeptisk till köttbullar ett tag därefter. Först en mindre obduktion på tallriken, sedan åt jag.
Idag gör jag mina egna köttbullar. Med parmesan, vitlök och timjan. Garanterat ärtfria.
Så där var den. Sanningen om ärtor enligt Lena i Lena and Anneli. Håll till godo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar